Om du vill överleva måste du vara stark och klok

För länge sedan fanns det tre nära vänner: Herr Järn, Herr Glas och Herr Inlagd Gurka. Herr Järn var gjord av järn, Herr Glas av glas och Herr Inlagd Gurka av inlagda gurkor. De var fattiga och orkade inte arbeta, så de bodde i en liten stuga bredvid styggelsens stora slott.

De smög sig in i styggelsens kök och åt, och gick sedan tillbaka till sin lilla stuga. Men en dag, när de satt och åt, fick styggelsens fru syn på dem i köket. Hon blev arg och sa att de inte fick komma dit.

Dagen därpå kom de tillbaka och började äta i köket, men hon såg dem, och den här gången var hon rasande. De sprang, men hon jagade efter dem, och den här gången fick hon tag på Herr Glas och blåste på honom. Herr Glas flög upp i luften, föll ner, krossades i bitar och dog. Hans vänner blev bedrövade, men de kunde inte göra något för honom.

Nästa dag gick Herr Järn och Herr Inlagd Gurka dit igen och började äta, men hon jagade dem på nytt. De sprang sin väg, men hon följde efter, och den här gången fick hon tag på Herr Inlagd Gurka. Hon blåste på honom, han flög upp i luften och föll ner, och sedan small han till och dog. Herr Järn var otroligt ledsen och arg, och han ville ta hämnd.

Dagen efter gick Herr Järn till styggelsens kök och började äta. Hon fick syn på honom och frågade om han också ville dö som sina vänner. Herr Järn sa att hon aldrig skulle kunna döda honom. Då blåste hon på honom, och Herr Järn flög upp i luften och föll ner, men han dog inte, för han var gjord av järn. Hon blåste hårdare än första gången, men han dog fortfarande inte. Hon försökte en gång till, men den här gången, medan hon blåste, sprack hennes mun, och Herr Järn skrattade åt henne.

Hon gick till skräddaren för att få munnen ihopsydd. Därefter gick hon till Herr Järns lilla stuga och ropade: "Kom ut om du är en stark man!" Herr Järn kom ut ur sin lilla stuga, och hon försökte blåsa på honom, men hennes mun sprack igen. Herr Järn skrattade åt henne. Hon blev ursinnig och gick till skräddaren för att få munnen ihopsydd ännu en gång.

Hon kunde alltså inte döda honom, men hon kom på att hon kunde fånga honom när han kom till hennes kök. Dagen därpå gick Herr Järn till köket, och styggelsens fru grep tag i honom, stoppade honom i en stark säck och knöt igen säcken med ett rep från galgen. Sedan utsåg hon sin dotter Memona att hålla vakt över Herr Järn.

Styggelsens fru tänkte koka Herr Järn och bjuda in hela sin släkt att äta upp honom. Därför sa hon åt dottern att vara noga med att inte öppna säcken. Sedan lämnade hon huset för att bjuda in släkten på middag.

Herr Järn hörde henne säga att hon tänkte äta upp honom. Han funderade på hur han skulle komma ut ur säcken. Då började han tugga tuggummi högljutt och sa: "Rött tuggummi, mmmm, namnam! Grönt tuggummi, mmmm, namnam! Blått tuggummi, mmmm, namnam!", och det upprepade han många gånger. Lyckligtvis ville styggelsens dotter (Memona) ha tuggummi, så hon bad Herr Järn om en bit.

Herr Järn sa att han inte kunde ge henne något tuggummi, eftersom säcken var hopknuten. Han sa att hon kunde göra ett litet hål i säcken, men hon svarade att hon inte kunde, eftersom hennes mamma hade förbjudit henne att öppna den. Herr Järn väntade en minut och upprepade sedan: "Rött tuggummi!!! mmmm, namnam! Grönt tuggummi!!!! mmmm, namnam! Blått tuggummi!!!!! mmmm, namnam!" Till slut sa hon ja, hon skulle göra ett litet hål.

Hon gjorde ett litet hål och sa: "Ge mig en bit tuggummi, snälla." Men Herr Järn sa att han inte fick ut tuggummit eftersom hålet var för litet. Då gjorde hon hålet större och frågade: "Kan du ge mig tuggummit nu, snälla?", men han svarade igen: "Nej, det går inte, hålet är inte stort nog!" Hon vidgade hålet ännu mer, men Herr Järn gick inte med på något förrän hålet var så stort att han kunde ta sig ut genom det.

När styggelsens fru kom tillbaka med sin släkt stod maten redan på bordet. Styggelsens fru sa att hennes dotter var alldeles utmärkt som hade lagat Herr Järn, och så började de äta.

Men när de ätit klart gick styggelsens fru till kylskåpet, öppnade frysen och fick syn på sin dotters huvud. Hon skrek "Neeeeej!?!????" och brast i gråt, medan Herr Järn skrattade och sprang upp på taket till styggelsens hus.

Hon följde efter honom upp på taket, men Herr Järn gjorde narr av henne och sa: "Det här är Memonas skjorta", och kastade skjortan till henne. Hon grät hysteriskt. Sedan sa han: "Det här är Memonas klänning", och kastade den till henne också. Därefter sa han: "Det här är Memonas underbyxor", och kastade dem till henne med.

Till sist sprang Herr Järn långt bort, nöjd med att ha hämnats sina vänners död och att styggelsens fru hade förlorat allt hon höll kärt.

Sagans sensmoral är: